Igen. Det är inte okej. Vad är vanliga sökord för att hitta min blogg? "död människa".

Bra. Känns bra.

En annan framtid

När jag var liten och tänkte på mig själv som 21-åring målade jag inte upp någon bild där jag skulle vara en sådan som hade förhöjd puls när jag läste tidningsrubriker vilka kräver något fjantigt förbud mot tobaksreklam. Jag skulle vara en cool typ. En sådan som kanske säger "varårå?" med någon cool attityd och som en sådan som har något annat att tänka på. Riktigt precist hur jag uppfattade min framtida coolhet vet jag inte, men en del räknade jag med all sannolikhet bort. Som min nutida kvällsunderhållning.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka mig själv när jag sitter och, på riktigt, kollar på direktsänd webb-tv från Ulricehamns pågående kommunfullmäktigesammanträde. Jag vet inte hur jag ska tolka det när jag sitter, tittar på det, försummar mitt pluggande, gör allt färre och färre uppgifter trots att de ska vara klara imorgon och i en liten pulshöjning tänker att jag önskar att jag var där. Där, i den gråaste sammanträdessalen bland politiker vars retorik inte är den mest fängslande (diplomati AB), där önskade jag för en sekund att jag var. Där önskade jag att jag fick vara, för att få ställa mig i talarstolen och faktiskt kolla upp åtminstone den lilla stunden då jag säger "tack, ordförande, presidium, fullmäktigeledamöter och åhörare". Med all sannolikhet var det inte den bilden jag målade upp av mig själv när jag planerade mitt 20-årsjag.

Men när någon går upp i talarstolen och kallar budgetförslaget och diskussionen kring det för årets höjdpunkt, känner jag mig rätt nyanserad. Då känner jag att jag trots allt är rätt lugn.

Men alla vet ju trots allt att nörd är det nya cool.

Och så en sista pulshöjare, vad är det för dialekt? Sådan pratas aldrig när jag är hemma. Jag tror kameran lägger på dialekt på samma sätt som den skulle lägga till kilon.

Snö och juridiska påföljder

Det snöar! På skånska heter det uppenbarligen snöstorm, men hemma brukar vi bara benämna det som "att snöa". Och jag har cyklat. Tjusningen med att vara ett med sin världsmästarcykel är lite mer diffus med snöslasket på marken och de stickande snöflingorna i ögonen. Men jag blev faktiskt glad när jag såg snön i morse - på riktigt!

Men en väderleksrapport är såklart bara en skeninledning. Vad jag egentligen vill dela med resten av världen är att jag idag har maxat mig själv studiemässigt. Först fick vi tillbaka veckans PM - där vi oväntat nog maxat poängen - och i ett stycke jag skrivit hade vi fått ett "Bra!" trots att jag varit övertygad om att jag varit lost vid skrivandet.

Och nu, hjärtklappningen var som hårdast och tentaresultatet skulle kollas efter 15-poängstentan.

VG. Jag fick VG.

Och det pinsamma? Jag hoppade runt och skrek. På riktigt. På impuls.

Men det gör jag gärna igen.

Trevligheter och glada människor

Det känns extra bra att skriva PM när man i uppgiftens beskrivning får veta att man ska representera ett företag där "Verksamheten är trevlig och ni är alla glada människor."

Om man skulle utgått från annat får man bara sådär en upplysning som en klapp på kinden istället för en örfil att det här minsann är en optimistisk kurs. Känns lite så här, känns riktigt sött.

Det blir ännu bättre av att jag har en sådan där föreläsare som man automatiskt tycker om, ni vet, en sådan som är rolig i smyg. En sådan som gör liknelser om att det är klart man önskar att alla internationella tvister skulle lösas i Borås Tingsrätt (ja, Borås!). En sådan som har en riktig professorsfrisyr, ni vet, som borde ha klippt sig förra året, men inte vill erkänna sin brist på ungdomlig hårväxt för att minska längden på de strån som finns kvar på huvudet. Ni vet en sådan människa som man tycker om med en gång. En sådan som ger skriftliga instruktioner där "Verksamheten är trevlig och ni är alla glada människor". Jag gillar det. Skarpt.

För kung och fosterland

Inatt dödade jag kungen. Det var inte brutalt, det var en konung värdigt. Men han dog. Jag orsakade landssorg. Det var fruktansvärt.

Det var visserligen en dröm.

Det började kanske lite med lejon och noshörningar och annat som jag trodde var att överträffa min egen fantasi. Men förmodligen var min Spotifylista med enbart musik från Disney något som gav mina drömmar möjlighet att tänka Lejonkungen, lejon och således också Sveriges konung.

För helt plötsligt var ett av lejonen dödat av några av noshörningar (hur noshörningarna härleds från gårdagens händelser vet jag absolut inte) och helt plötsligt var lejonet inget lejon, utan kungen. Och helt plötsligt var det det jag som låg bakom bråket mellan lejon och noshörningar och helt plötsligt var Sveriges landssorg delvis mitt fel. Jag vaknade kallsvettig.

Dels kallsvettig för att jag hade orsakat flaggor på halv stång över hela landet och dels kallsvettig för jag börjar undra om det är så här mitt undermedvetna börjar överväga att ge upp min rojalistiska åsikt för en mer republikansk sådan. Men det skulle jag ju aldrig erkänna.

Jag gillar ju kungen. Att jag drömmässigt dödar honom med noshörningar kan ju inte vara något viktigt.

Jag gillar kungen. Jag gillar inte Freud.

Har en sådan tråkdag som man nog kan behöva ha ibland. Men helst inte för ofta.

Bild från http://www.explodingdog.com/title/illeatwithmyhands.html

Som en modeblogg, fast utan modet

Idag har jag pimpat mitt CV med stil istället för innehåll. Man ska sticka ut, men vara sådär lagom, sägs det. Jag tänkte beige och räknar med att alla coola arbetsgivare ska flockas kring mig (men trånar i smyg efter att ha ett CV som ser ut så här eller så här).

Idag har jag blivit klar med ett grupparbete i tid (nåja, en timme innan deadline).

Idag har jag benämnt den halvsöndriga lampan utanför tvättstugan som partylampan. Känns som en optimistisk och väldigt rätt mental inställning att ha för en epileptiskt blinkande ljuskägla.

Idag har jag cyklat upp för Lunds enda backe (för det är såklart på toppen av den jag bor) på en fruktansvärt packad cykel med en fruktansvärt packad väska. Den där lagboken borde tunnas ut av mer än bara ideologiska skäl.

Idag har jag erkänt min fascination för modebloggar genom att lägga till några i min speciella mapp. Den jag för mig själv intalar innehåller intellektuellt stimulerande och filosofiskt tankeväckande bloggar. Och så nu sådana som mest består av "Dagens outfit".

Idag har jag kollat på min, på A4-papper, utskriva SJ-biljett. Jag visste knappt att man kunde skriva ut SJ-biljetter - men uppenbarligen går det om man är ute i god tid vid biljettköp. Det har jag aldrig varit innan. Men nu har jag bokat biljett hem för i jul och planerat in när jag börjar jobba. Jag ska bara prata med chefen om det också, att jag tänkte jobba alltså.

Bra. Känns bra.

Till minne

Det är inte som om doften av läppstift går mig obemärkt förbi. Det är inte som om jag kan gå en dag utan att tänka på dig. Det är inte som om jag är nöjd med vardagen. Det är inte som om jag inte önskar att du var här. Det är inte som om jag inte är rädd för att vakna en morgon och inte sakna dig.

Jag är jätterädd för att glömma hur du fick doften av läppstift att bli så trygg, hur du kunde ta så mycket av din Elizabeth Arden-parfym, men ändå vara så måttlig. Hur du kunde klaga så över vad du hade i din garderob, men ändå alltid hitta något att klaga på när du köpte nya plagg, hur du oavsett alltid var så fint klädd.

Jag saknar hur du spelade dina kasettband på högsta ljudnivå när du var arg. Jag saknar hur du hade en käpp som du inte använde, hur du ringde taxi och alltid skrattande svarade att käppen var ditt bagage. Jag saknar hur arg du kunde bli över att jag missat ditt dagsprojekt i trädgården. Jag saknar hur du, i kramar, alltid slog på det stället på ryggen där det gör ont när man träffas med en handflata. Jag saknar hur du kunna sitta jämte mig och sticka till mig en Läkerol, hur jag kunde svara nej, tack och hur ärligt du sade att jag borde tacka ja - för att jag hade lite dålig andedräkt. Jag saknar din ärlighet. Jag saknar hur jag kunde få vara ditt stöd när vi var ute och gick, hur jag kunde få hålla ut min arm för ditt grepp. Jag saknar hur du blev paff när en läkare sade till dig att du kanske skulle räkna med att må lite dåligt, att du trots allt var 90 år.

Jag önskar att jag någon gång kunde ringa hem för att höra din röst. Att jag visste vart jag skulle vända mig när jag vill prata med dig. När jag vill känna din närhet.

Jag saknar dig. Jag tände ett ljus för dig igår. Har dig som mitt ljus som aldrig slocknar.

Hemma hos arbetets söner

Har försummat bloggen och har allmän tråkighet som ursäkt. Låter dagarna gå utan att riktigt veta vad jag gör. Planerar ena dagen in ett minutiöst schema för att andra dagen vara så gott som helledig och medföljande helstirrig.

Var i Jönköping med Moderata Studenter, fick höra att man skulle klä ut sig i sann Halloweenanda på kvällen och med brist på tid och fantasi begränsade jag mig till en av de två slags väsen jag är rätt rädd för. Det vill säga barn och byråkrater. Att klä ut sig till barn krävde alldeles för mycket energi, tänkte min tråkighet någon timme efter avklarad tenta, så byråkrat fick det bli och en namnskylt senare var min outfit klar. Jag skulle inte säga att jag är stolt. Men lite nöjd kanske. Stolt, men inte nöjd, brukar ju gå hem i vissa kretsar annars.

Gjorde klart Jönköping, åkte hem-hem för att få benämningen "mattes lilla älskling" av mamma. Mattes älskling. Matte. Min mamma och jag har kanske en annorlunda relation. Jag vet inte.

Jag åkte vidare till Göteborg för att träffa Ena och göra ett hemma-hos-reportage hos henne. (Nåja.) Vi åt mest. Det var en fin dag och jag bröt nästan inte mot några trafikregler inne i Göteborg mer än att jag nästan - nästan - körde mot enkelriktat en liten nästangång.

Sedan kom jag tillbaka till Lund, började en ny kurs, köpte begagnade böcker och tänkte att jag skulle ha råd med mat som följd. En av de begagnade böckerna hade ett handskrivet citat från en av arbetarrörelsens slagdängor. "Arbetets söner" följer alltså med mig i min nuvarande kurs. Känns sådär.